Valpplaner
© Kristinebergs Gård
Viltspår
Att träna sin hund i att följa ett speciellt spår oavsett vad som
händer runt omkring, i vilket väder som helst, i vilken terräng som helst och
vid vilken tid på dygnet som helst. Det är en rejäl utmaning, både för dig och
för din hund.
När en viltspårhund är ute på riktigt eftersök, är det viktigt att det skadade
djuret som hunden spårar hittas och att djurets lidande får ett slut. Enligt
svensk lag ska en viltspårhund finnas tillgänglig vid jakt på det som kallas för
klövvilt alltså vanligtvis älg, rådjur och hjort. Hunden behöver inte vara med
på själva jakten, men den ska kunna vara på plats inom två timmar och kunna
spåra upp skadeskjutna djur.
Viltspårhundar används också vid trafikolyckor där vilda djur är inblandade.
För att få fram bra och pålitliga viltspårhundar anordnar de flesta av Svenska
Kennelklubbens (SKK) jakthundsklubbar kurser och prov i viltspår.
Viltspår kan du träna själv med din hund, att ha en kompis och medhjälpare ute i
skogen är ju alltid kul, men inte nödvändigt vid den här spårträningen.
Nästan alla hundar som gillar att spåra passar att tränas i viltspår. Om hunden
någon gång ska användas på riktigt av ett jaktlag kan det vara bra att den,
förutom att den är tränad för viltspår, har en kroppsbyggnad och ett temperament
som klarar av strapatser.
Vad som behövs förutom en hund är en spårsele, som passar hundens storlek, en
spårlina som är ca 10 meter och blod.
Blod av rådjur och älg är svårt att köpa i affären, därför används gris- eller
nötblod istället. Blodet beställs i literförpackningar i en livsmedelsaffär som
har manuell köttdisk. Det brukar ta mindre än en vecka för affären att få hem
blodet. I det köpta blodet är det tillsatt ett kemiskt ämne som förhindrar det
från att koagulera. Till varje spår används bara en liten mängd blod, det som
inte används fryser man ner och sparar till nästa gång.
Lägga spår
Vad som mer behövs är snitslar för att märka ut var spåret går, och så förstås
en viltklöv, oftast underdelen av bakbenet från ett rådjur. En lugn och bra
spårskog väljer du för första spåret. Din hund får stanna hemma under tiden du
snitslar spåret och lägger ut blodet. Första gången ska spåret vara kort och
ganska rakt, det kan räcka med 50 meter, och helst ligga i medvind. När du
kommit till spårslutet och märkt ut det ordentligt, går du en omväg tillbaka så
att du inte trampar i själva spåret. Om du har en medhjälpare kan hon eller han
snitsla spåret och du går efter och blodar. Men under de första korta spåren
kanske du kan bloda spåret samtidigt som du snitslar.
Själva blodutläggandet kan göras med olika metoder. Man kan använda sig av tex.
en väl ursköljd diskmedelsflaska och stänka blodet i spåret, eller köpa en
speciell spårläggarkäpp, där blodet fylls på i käppen och vid varje "dutt" med
käppen på marken rinner lite blod ut. Man kan också ha blodet i en bunke och
doppa en käpp som man fäst en liten svamp i änden på, och doppa svampänden av
käppen i blodet och stämplar. Där spåret börjar sparkar du upp marken och blodar
ganska mycket. Sedan bör det vara ungefär en meter mellan spårstämplarna,
förutom i början och i slutet av spåret där det kan vara lite tätare mellan dem.
Den som blodar ska också ha en rådjursklöv fastbunden som släpar efter och
alltså avger sin doft i spåret. När du kommit till spårslutet och sparkat upp
marken lite här också, lägger du rådjursklöven där.
Gå spår
Nu är du färdig med själva spårläggandet och kan, efter det att du tagit en
omväg från spåret, gå hem till hunden. Viltspår ska ligga en stund innan hunden
får gå spåret. Om ett djur blivit skadeskjutet på riktigt ger man i regel djuret
tid att lugna ned sig och gå undan och lägga sig innan hunden får börja spåra. I
början av hundens spårträning behöver spåret inte ligga längre än någon timme,
men så snart hunden kommit på vad den ska göra och dessutom tycker att det här
är det roligaste som finns ska du låta spåret ligga längre.
Nu är du och hunden på väg till spåret, hunden ska ha koppel på sig, spårselen
sätter du på först när ni är helt nära spåret. När hunden har fått sele och lina
på sig, går ni tillsammans fram till spårbörjan, du pekar och visar hunden med
lugn röst på platsen. Hunden kommer säkert att börja nosa och kanske till och
med slicka på blodet. Beröm. Ge hunden tid att försöka följa spåret, det är
ingen brådska, men så fort hunden börjar gå iväg i spårriktningen berömmer du
med låg, lugn röst.
Det är bra att du tänker på även när ni tränar att du och hunden ska röra er
lugnt och att du är lågmäld. När det är "på riktigt" gäller det ju att inte
störa och stressa det skadade djuret, därför ska den perfekta viltspårhunden gå
i så lugn takt att du som följer efter kan göra det så tyst som möjligt. Många
hundar blir lite skärrade av bloddoften första gången de stöter på den, andra
sätter världens rulle och vill fort fram till spårslutet. Den försiktiga hunden
stöttas och uppmuntras medan den ivriga får lugnas och dämpas. Det är inte
nödvändigt att hunden vid spårets slut kastar sig i vild glädje över
rådjursklöven, en del hundar är mycket förtjusta i denna typ av ben medan andra
inte vill befatta sig med den. Det spelar inte så stor roll hur din hund gör, ge
hunden beröm och godis så att den förstår att spåruppdraget är slut och att den
varit duktig.
Efter avslutat spårarbete tar du av selen och sätter på hunden kopplet istället
och går i en vid båge tillbaka mot utgångspunkten. Har du sällskap av andra och
ni lägger flera spår ska det var minst en 150 meter mellan spåren, så att
hundarna slipper vittring från de andra spåren. När du ska fortsätta träningen
med hunden kan du ganska snart öka längden på spåret, du kan lägga några
90-graders vinklar och även gå en tio meter utan att bloda och enbart låta
klöven släpa i spåret.
Viltspårprov
Viltspårprov är till för att kontrollera hund
och förares kunskaper i att söka efter skadat klövvilt
Viltspårprov arrangeras av diverse
klubbar.
Annonser finns bland annat i tidningen Svensk Jakt och i Apportören.
När man tycker att hunden spårar säkert och bra, det vill säga att den inte
växlar från blodspåret till något färskare och intressantare spår av vilt.
Hunden går i ett lagom tempo, den kanske tappar bort spåret någon gång, men är
koncentrerad och hittar snabbt spåret igen utan större problem. Då kan det
kännas som en utmaning att anmäla till något officiellt viltspårprov.
På prov är spåren 600 meter och i den första klass man startar i - Anlagsklass -
blodas spåret 2-5 timmar innan hunden får gå det. Till det spåret har
spårläggaren använt lite drygt 3 dl blod och på en sträcka i spåret är det inget
blod utan bara spår efter klöven (och spår läggaren). Det här är ingen tävling,
det är ett prov där hunden får godkänt eller inte godkänt.
Om hunden har blivit godkänd i Anlagsklassen är man välkommen att anmäla till
Öppen klass. Här är spåret lika långt, men blodas 12-24 timmar innan hunden
börjar spåra. I Öppen klass har man skottprövning. När man är ca 50-100 meter
ifrån spårslutet får man lägga eller sätta hunden. Domaren eller någon annan
provfunktionär går ca tio meter från hunden och avlossar ett skott med
hagelbössa eller startpistol. Sedan får hunden fortsätta spårarbetet. Att man
skjuter beror på att man vill skapa en så verklig situation som möjligt. I den
öppna klassen tilldelas hunden första, andra, tredje eller inget pris.
Viltspårprovregler fastställs av Svenska Kennelklubben (SKK). På viltspårprov
får alla hundar över 6 månader delta, även blandraser och oregistrerade hundar.
I övrigt följer man tävlingsbestämmelser som gäller vid andra prov och
tävlingar.
Mer om
proven..
Viltspårschampionat (SvCH)
För att hunden ska få ståta med championtiteln krävs tre
stycken 1:a pris i Öppenklass på viltspårsprov och dessutom lägst en 2:a i
kvalitetsbedömning på utställning.
Regler för viltspårprov beställs från Svenska Kennelklubben (SKK) tel 08-795 30
30.
Bra böcker för den som vill använda sig av
spår i jaktliga sammanhang eller för tävling,
"Spårhundsboken" av Staffan Nordin
"Spårhunden" av Inki och Roland Sjösten
"Eftersök" av Svenska jägarförbundet