Det är viktigt att man tar sig ordentlig tid att lära känna rasen så att man bättre förstår dess ursprung och funktion innan man blir en lycklig Rhodesian Ridgebackägare.

Härstamning och funktion

Rhodesian Ridgeback är Afrikas nationalras. Ursprunget till rasen har funnits i södra Afrika sedan 1500-talet; främst som urinvånarnas jakt- och vakthund.

När de första europeiska invandrarna kom till södra Afrika i mitten av 1600-talet hade de med sig hundar som Blodhund, Mastiff och olika sorters terrier. Dessa hundar hade svårt att klara sig i den nya hårda miljön och korsades därför med hottentotternas (urinvånarna) halvvilda hundar, vilka var perfekta jakt/vakthundar med stor skärpa och förtroendefullt temperament. Dessutom klarade urinvånarnas hundar värme och insekterna mycket bra. De bar även ett stammärke på ryggen, en hårman "ridge" som var vänd åt motsatt håll.

En riktad avel, med dessa starka hundar som bas påbörjades och under några sekel skapades en mycket tuff ras som inte var rädd för varken babianer, vildsvin eller lejon.

Trots uppblandningen av hottentotternas hundar försvann aldrig deras stammärke "ridgen" De ridge-försedda hundarna visade sig vara starka anlagsbärare både vad gällde utseende såväl som dess starka karaktär och egenskaper.

En farmare från det mycket lejonrika Rhodesia (dagens Zimbabwe) använde sig av hottentottblandningen för att få fram en skarp och modig lejonjägare. Endast de bästa lejonjägarna användes i fortsatt avel. Hundarna blev mycket eftertraktade och det blev ett väl känt faktum att de ridgebärande hundarna var de effektivaste vakterna såväl jägarna.

1922 skrevs rasstandarden för Rhodesian Ridgeback och 1924 registrerades och erkändes Rhodesian Ridgeback som egen ras i Sydafrika.

Nu förstår ni kanske hur de fått sitt namn Rhodesian Ridgeback.

Lejonjägaren

För att kunna jaga lejon krävs en allroundhund som tyst kan förfölja bytet med sin goda näsa tills lejonet kommer inom synhåll. Då ska hunden börja smygjaga likt ett lejon. Oftast jagade Ridgeback i flock och spred ut sig runt lejonet för att förvirra det. De anföll samtidigt och använde sig av sina blixtsnabba reaktioner för att undkomma lejonens stora tassar och käft. Genom ideliga skenanfall skulle de hålla lejonet på plats. På detta sätt ställs lejonet och kommer i skottläge för jägaren. De hundar som inte klarade av sin uppgift blev snabbt dödade.

Idag finns inte många lejon kvar att jaga för Rhodesian Ridgeback men de används till vildsvins jakt i Australien, till att spåra och driva bergslejon, björn och lodjur i Canada och USA. I Sydamerika används de till jakt på jaguar och i sitt hemland fortfarande till babianjakt. I Sverige finns Ridgebacken med på älg- och björnjakt. Ridgeback fungerar utmärkt som stötande hund och som eftersökshund.

Uppförande/karaktär

En Ridgeback ska vara stark, muskulös och aktiv. Välbalanserad, uthållig och snabb.

Temperamentet är stolt, intelligent, nyfiket, avvaktande mot främlingar men utan att visa aggressivitet eller blygsel. En Ridgeback är trofast, tillgiven och mycket bunden sin ägare. Den är en utmärkt vakthund och samtidigt mycket tydlig och känslig för signaler.

Man kan nog säga att de är experter på att läsa av människors humör och känslor.

En Ridgeback kan man inte lura!

Rhodesian Ridgeback tycker inte om att vara ensam och trivs inte att vara instängd vare sig i hemmet eller i hundgård. De är mycket finurliga och använder verkligen sitt intellekt för att överlista.

En Ridgeback behöver mycket motion och gott om utrymme att röra sig fritt på utomhus. De håller sig alltid i närheten av sin matte/husse och skulle aldrig springa bort från sin flock.

Inomhus är de lugna och väntar på att flockledaren ska ta initiativ till bus och lek.

Helst vilar de på en hög plats där de har kontroll på allt som händer. De är även kända som välvuxna knähundar.

Ridgeback är en intelligent hund som även behöver stimuleras mentalt. Att få lösa problem och använda sin förmåga att tänka själv uppskattas.

Träna med en Rhodesian Ridgback

En Ridgeback är inte mottaglig för lydnadsdressyr på samma sätt som en brukshund eftersom dess ursprungliga uppgifter som jakt- och vakthund i en farofylld miljö ställde helt andra krav. Krav att själva bedöma situationer och agera därefter, att arbeta självständigt, att spåra upp byten och nedlägga det eller som vid lejonjakt hindra det från att fly.

En Ridgeback kan dock med framgång tränas för lydnad. Det är både roligt och givande att träna tillsammans med en Ridgeback.

Nyckelorden för att få det att fungera är motivation och samarbete. Så länge momenten är intressanta uppkommer inga problem, men upprepas momentet i det oändliga falnar intresset eftersom en sådan uppgift saknar mening.

Utan motivation kan man inte få en Ridgeback att arbeta. Man måste vara lyhörd och styra arbetet så att en Ridgeback känner att den utför något av värde, något som också älskade matte/husse värdesätter.

Rhodesian Ridgeback används med framgång till spårningsarbete, räddningshund, sökhund och rapporteringshund. De uppskattar agility och man kan som sagt med rätt metod och inlärning träna lydnad.

Utseende

Pälsen är kort, tät och glänsande. När rasen fick sin standard 1922 var den dominerande färgen beige, men man bestämde att färgen fick variera mellan ljusvete till rödvete.

Båda varianter är lämpliga för att kunna kamouflera sig på fält och savann.

Rasstandarden tillåter två olika pigmenttyper; den svartnosade och den levernosade.

Svart nos åtföljs av mörka ögon och levernosen (ljusbrun till mörkbrun nostryffel) bär bärnstensfärgade ögon samt bruna klor.

Mörk mask och mörka öron är tillåtet. Lite vitt på bröst och tassar är också tillåtet.

Önskvärd storlek för hanar är 63-69 cm i mankhöjd och för tikar 61-66 cm.

Levernosarnas päls har en alldeles speciell lyster. Leveranlaget är recessivt vilket innebär att båda föräldrarna måste bära anlaget för att få en levernost valp. Det är nödvändigt att använda levernosta i avel för att bibehålla rasens pälsfärg och kvalitet.

”Leverfärg” som hos många raser inte är önskvärd blir hos Rhodesian Ridgeback allt mer åtråvärd. Levernosta Ridgeback anses vara väldigt olika sina svartnosta vänner på flera olika sätt. De sägs ha ett annorlunda psyke, mer känsliga, intelligenta och lättlärda än en Ridgeback med svart nos.

“Rhodesian Ridgebacks may stop passers-by, but a livernosed Ridgeback stops the traffic..” (Woodrow 1986)

svartnost/levernost
(Zindra / Larizzas pappa)

Det visste du inte om den afrikanske lejonhunden

På sträckor över 1,5 km utklassar Ridgebacken de flesta hundar i snabbhet. Det påstås att de är världens snabbaste hund på långdistanser.

En Ridgebackvalp kan nöta ut en exempelvis Golden retrivervalp på någon vecka eftersom de leker i längre perioder och använder mer energi i sina lekar.

De klarar fyra till fem dagars intensivt jagande i svårframkomlig terräng med ett minimum av vila och föda.

De kan gå utan vatten i 24 timmar och uthärda de extrema temperaturförändringarna som råder på den afrikanska bushen.

En Ridgeback är en mångsysslare och används även som kapplöpningshund i Australien.

På gammalt boer-språk (Sydafrikanskt språk) kallades ridgen både ”galenhår”, ”smutsigt skägg” och ”åsrygg”

När rasstandarden skrevs 1922 baserades den på Dalmatinerns gamla rasstandard.

"A Ridgeback will steal all of your heart
...and most of your bed! "

Hoppas ni lärt er något nytt. Är det något ni undrar över får ni mer än gärna höra av er!
Kika gärna in på RR-sällskapets hemsida www.srrs.org om ni vill veta mer.

Tillbaks